"Med facit i hand hade jag aldrig vänt mig till socialtjänsten."
Så här börjar en historia jag fått ta del av. En mamma till två barn bryter med barnets pappa kort efter första barnet föds. De löser situationen och barnet har ett stabilt umgänge med sin pappa. Mamman kämpar på, får ett barn till i sin nya familj men även den relationen spricker. Mamman studerar all ledig tid och lyckas ta två akademiska examen mellan dagis, hem o skola möten, tvättstugan, handla, laga middag, och barnens träning. Det har varit tuffa år men äntligen börjar det synas ett ljus, bra examen, bra betyg och goda utsikter, lite bättre jobb, lite avlastning, lite lättare. Lite hopp.
Hoppet varar inte länge.
Det första barnets pappa träffar en ny fru som inte kommer överens med pappans barn, barnet är inte längre välkommet hos sin pappa. En konflikt uppstår med gräl och pajkastning och mitt i allt detta kommer katastrofen, dödsdomen, cancerdiagnosen. Mamman diagnostiseras med aggressiv cancer med låga odds för att överleva. I den stödgrupp för cancerpatienter som sjukhuset ordnade överlevde hälften. Cancer var inte välkommet nu, det var svårt som det var med konflikten mellan äldsta barnet och pappans nya fru, och sedan det minsta barnet som också måste få sin tid.
"Jag fick en bröstcancerdiagnos, aggressiv spridd cancer, vilket innebar cellgiftbehandlingar, operation, cellgiftbehandlingar igen, herceptinbehandling, strålning, operation, igen… Ett år med behandlingar, nästan dagliga besök hos läkare om jag inte låg utslagen hemma av alla behandlingar. Följande år regelbundna läkarbesök, kontroller och återhämtning. Tredje året påbörjade vi rekonstruktioner av de bortopererade kroppsdelarna vilket innebar många ingrepp, många operationer."
En mycket tuff cancerbehandling inleds med operationer, cellgiftsbehandling, ännu fler operationer, mera cellgifter. Mamman har fullt upp överleva samtidigt som hon ska vara mamma också, två oroliga barn håller på att förlora sin enda mamma.
(Några rader om cellgifter, kemoterapi : Cellgifter som ges till cancerpatienter är giftigt, avsikten är att "försvaga" cancercellerna med...gift. Allt som kommer från en cancerpatient under kemoterapi som blod, kräkningar, urin etc är också giftigt och måste hanteras av utbildad personal som har speciell utrustning för gifterna. Biverkningar av cellgiftsbehandling är benmärgssvikt, anemi, immunbrist, utmattning, håravfall. Lägg till detta alla operationer för att skära bort den aggressiva cancern)
(reds anm)
I sin ensamma kamp mot cancern behöver mamman nu stöd med äldsta barnet som blivit 16 år, familjen har fått bredband och barnet har fått en ny dator. Barnet börjar spela på datorn och till en början är det inte så dumt att barnet möter andra spelare från hela världen, de pratar engelska och samarbetar i sina speluppdrag, datorspelande ska ju till och med bli en sport, e-sport. Efter en tid börjar datorspelandet ta över, barnet sitter uppe på nätterna och orkar inte gå till skolan, de helger som skulle spenderats hos pappan tillbringas i spelvärlden, läxor skjuts upp, skoldagar skolkas och problem uppstår, hur hanterar man ett gryende spelmissbruk hos äldsta barnet samtidigt som man själv försöker överleva cancer ?
Mamman kontaktar socialtjänsten, enligt socialtjänstens första lag, Socialtjänstlagen 1 kap. §1, ska ju socialtjänsten hjälpa dem, så står det :
.
Familjen får ingen hjälp av socialtjänsten, ingen lyssnar på vad mamman behöver utan istället startas utredningar och undersökningar av en socialtjänst som misstänker, ifrågasätter, river och sliter i familjen, vänder upp och ner på tillvaron, startar nya konflikter, det lilla som fungerade upphör fungera.
"Vi mådde så dåligt av hur socialtjänsten rev runt i familjen, då jag samtidigt som jag fick cancerdiagnosen hade bett socialtjänsten om stöd i relationen till min son och hans pappa. En utredning hade inletts som slog kilar i våra relationer snarare än att hjälpa oss, istället för att få hjälp blev vi ännu mer belastade. "
Allt mamman behövde var någon som stöttade henne med att sätta gränser, att någon mer säger till äldsta barnet stänga av datorn, sköta läxorna och gå och lägga sig men det var ingen inom socialtjänsten som lyssnade på vad familjen behövde, frågan ställdes aldrig av experterna, ingen hörde, experterna visste bäst, bättre än mamma. Socialtjänstens lösning är att barnet ska bo i en egen lägenhet, 16 år med ett gryende spelmissbruk, egen lägenhet och den sista som sa åt barnet sköta sina läxor, gå o lägga sig, äta, sova och leva är nu helt utmanövrerad av socialtjänsten.
Experterna på socialtjänsten har just realiserat en 16-årings dröm. Föräldrar har försörjningsansvar för barn fram till 18 år, pappan betalar ett litet underhåll, mamman betalar två hyror på sin sjukersättning för med cancer går det inte jobba. Familjen hamnar nu i en ännu svårare sits än före de kontaktade socialtjänsten. Före kontakten med socialtjänsten bodde äldsta barnet hemma, sov ibland, åt ibland men familjen träffades, ibland. Nu träffas de inte alls. Mamman har manövrerats ut helt av socialtjänsten, hon får inte ta "diskussionerna" med sonen utan hon ska snällt betala och se på medan "experterna" på socialtjänsten låter sonen köra i diket, en krasch i slowmotion. Enligt socialtjänsten fungerar allt SUPERBRA, enligt socialtjänsten går det jättebra i skolan för barnet sedan han flyttade till en egen lägenhet men allting tyder på att socialtjänsten ljuger. Mamman får en nyckel till den lägenhet hon betalar hyra för, det är stökigt i lägenheten, mycket stökigt. I 16-åringens kylskåp står en öl, ingen mat. Vid samtal med läraren är det inte alls bra, enligt läraren vore det bättre om barnet bodde hemma istället för egen bostad. En dag kommer ett anonymt brev hem till mamman, det är sonens hopskrynklade betyg som någon hittat och postat till henne. Sonen är nu underkänd i 6 av 9 ämnen i den skola där det enligt socialtjänsten går "jättebra".
"I min värld så trodde jag att man skulle ha en dialog kring det som har varit, för att hitta lösningar på problemet. Jag kände mig väldigt frustrerad över den utveckling som hela situationen tagit. Min son gled allt längre bort och jag själv hade fullt upp med behandlingar, cellgifter, operation, cellgifter igen, herceptin behandling, strålning, operationer igen, detta då under ett års tid och senare ännu mer operationer i form av rekonstruktioner och hormonbehandling under flera års tid. Jag mötte ingen förståelse i från Socialtjänsten att jag var mitt under cancerbehandlingar. När jag satt där vid ett möte med bara hårtussar kvar på huvudet och svullen av alla cellgifter, så knyckte socialsekreteraren hånfullt på nacken när jag grät av förtvivlan av att inte få träffa min son och att de förvärrade situationen. Socialtjänstens utredning hade ju mynnat ut i att de tyckte det var bäst för min son att bo ensam i lägenheten för jag var ju så “tjatig”"
Med hjälp av det yngre barnets nära relation till sitt syskon lyckas mamman och sonen i hemlighet skapa en relation igen, efter flera år kan de äntligen prata med varann utan bråk och tjat. Mamman har inte råd att betala två lägenheter på sin sjukersättning och ska just säga upp lägenheten och försöka få sonen att flytta hem till henne igen då pappan plötsligt börjar betala hyran för sonens lägenhet. Men i en bostad finns fler kostnader som el, mat, levnadskostnader. Sonen lyckas ordna ett extrajobb där han jobbar helger och kvällar efter skolan och på detta viset hankar han sig igenom skolan men en dag ringer en kompis till sonen på jobbet : "Din pappa tömmer din lägenhet".
När sonen kommer hem till sin lägenhet är den tom förutom en väska med arbetskläder. När han och en kompis åker till pappan är alla sonens saker packade på en släpvagn på pappans uppfart. Sonen ringer polisen som lyckas övertala pappan ge sonen hans bankdosa så sonen kan komma in på sina egna bankkonton, rent tekniskt är ju bankdosan bankens egendom som sonen förvaltar. Sonen är nu hemlös. Hans arbetsgivare erbjuder grabben en lokal att överleva i, dessutom lyckas arbetsgivaren övertala pappan att ge tillbaka sonens grejer men eftersom sonens bostad är borta dumpar pappan sonens grejer på parkeringen utanför sonens arbetsgivare.
Där och då bröt sonen för evigt med sin pappa, fullt förståeligt.
Sonen blir vuxen långt fortare än någon tänkt sig och blir en bestämd man. Mycket har hänt, det kommer fler artiklar, men det viktiga är att grabben idag fått det bra. Grabben har flytt Sverige, han kallar sig "flykting från svensk socialtjänst". Det var med svensk socialtjänst grabbens helvete började men barnet avslutade det själv, han flydde Sverige bortom svensk socialtjänsts räckvidd och har fått ett bra liv, honom kommer de inte längre åt.
En flykting av många.
LexNoxa 2019-02-14, Peter Martinsson.
